Under alla mina år som myndig har jag varit ensam på nyår. Det är aldrig nån som bjuder in mig att fira. Verkligen aldrig.
När jag gick i skolan var det samma sak. Hela klassen blev bjuden. Alla utom jag. Det gjorde ont då och lika ont nu. Förr gjorde det ont för att jag var ett barn. Nu gör det ont eftersom man väldigt direkt ser vad man inte bjudits in till via direkta medier som t.ex facebook.
Idag fyllde morbror år. Det visste jag för att mamma sa det igår. Vad jag däremot inte fick veta var att pappa skulle åka dit men att jag inte fick frågan om jag ville åka med. Jag skrev till pappa att jag var besviken. Istället för att svara så tar han omvägar via mamma så att hon håller på att smsa mig. Sen skriver hon att en av mina bröder tyvärr var sjuk igår när pappa åkte. Jaha vad fan rör det mig. Han visste åtminstone att pappa skulle in. Det visste inte jag. Frisk eller sjuk så var jag chanslös. Sen kom nästa grej. Mamma sa att pappa inte hade råd med bensin och att DET skulle vara orsaken. Det är bara några kilometer extra för honom och OM han sagt nåt så kunde jag ha betalat bensin.
En av de andra bröderna blev väldigt upprörd när han idag fick höra om orsaken till att jag inte kom. Han är autist och skrev att om han vetat tidigare så hade han av kärlek till mig betalat resa med endera pappa eller buss.
Nu är det 364 dar kvar till morbrors nästa födelsedag. Och han fyllde jämnt. 50 år.
När jag i våras fyllde år så fick jag varken fest eller tårta. Den enda som ordnade det närmaste till tårta var samma broder som av samma kärlek bjöd ut mig på fika.
Slutet på detta år verkar bli ett trist och besviket slut. Som om det inte räckte att jag låg inne på psyk i somras i nästan tre månader. Vi är sju personer i familjen och under den långa perioden hälsade bara en familjemedlem på mig. Och det var inte så ofta som jag önskat. Bara två gånger. Bättre såklart än inget alls men när jag verkligen behövde min familj så fanns de inte där.
Gott nytt år...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar